Hitta rätt direkt
Planeternas ljusstyrka | Planeternas skenbara diametrar | Planeternas deklination | Saturnus ringar | Planeternas utseende

Planeternas ljusstyrka

Planeternas ljusstyrka anges i så kallade magnituder. Det handlar om en logaritmisk skala och ju lägre värdet är desto ljusare är objektet. Solen har en magnitud på runt –26^m , fullmånen nära –13^m och de svagaste objekten som vi kan se med blotta ögat har ungefär +6^m. Inne i städerna ligger gränsen oftast snarare vid +4^m medan man i fjällen kan se objekt till nästan +7^m vid mycket bra förhållanden enligt en del rapporter. Du ser att Uranus just ligger vid den teoretiska gränsen mellan synligt och icke synligt för blotta ögat. Den är lite ljusare på hösten i samband med oppositionen. Neptunus är ännu svagare och syns bara med hjälp av en bra kikare eller ett mindre teleskop. Mars ljusstyrka varierar mellan +1^m och –2^m i år och därmed blir den kortvarigt nästan lika ljust som Jupiter. Vid super-oppositionen 2003 nådde Mars en magnitud på –2,9^m! Saturnus ljusstyrka ligger mellan 0^m och +1^m i år och den är därmed ljusare än de flesta stjärnor. Merkurius ljusstyrka varierar mest bland alla planeter. Den kan blir ljusare än alla stjärnor men också så svagt att den inte ens skulle kunna ses med blotta ögat även om den befann sig över horisonten vid total mörker. Jupiter är den näst ljusaste planeten och dess ljusstyrka pendlar i år kring –2^m. Ljusast av alla planeter är så klart morgon- och aftonstjärnan Venus med en magnitud omkring -4^m. Längst ner anges datum och till höger och vänster ljusstyrkan i magnituder.
Åter till toppen

Planeternas skenbara diametrar

Grafiken anger planetskivornas skenbara diametrar – alltså hur stora de är sedd från jorden. 60” (bågsekunder) motsvarar en bågminut. Ögats upplösningsförmåga går just vid en bågminut – en storlek som Venus vissa år kan nå när den blir som störst. Då kan observatörer med bra syn se att Venus just då bruka vara en smal skära. Men i år befinner den sig för det mesta ganska långt bort från jorden och förblir därför ganska liten. Planeternas skenbara diameter varierar med avståndet mellan jorden och planeten. Planetskivorna blir som störst när planeten befinner sig som närmast jorden. Detta brukar vara fallet i samband med oppositionen för de yttre planeterna (Mars-Neptunus) och i samband med den nedre eller undre konjunktionen för Merkurius och Venus. Mars kan i bästa fall bli 25” i diameter, Jupiter omkring 50”. Nederst i grafiken anges datum och till höger och vänster planetskivans storlek i bågsekunder. I Jupiters och Saturnus fall avses ekvatordiametern.

Åter till toppen

Planeternas deklination

Grafiken visar hur planeternas och solens deklination varierar under årets lopp. Deklinationen är avståndet från himmelsekvatorn – positiv norr om den och negativ söder om den. Deklinationen står i direkt samband med hur högt ett objekt passerar som högst över horisonten i söder. På 60 graders nordlig latitud når ett objekt med en deklination på -30 grader precis upp till horisonten i söder, ett objekt med -20 grader når som bäst 10 grader över horisonten och så vidare. Objektens maximala höjd över horisonten beräknas i det här fallet enligt formeln: 90 grader – Breddgraden där du befinner dig + objektens deklination.

Åter till toppen

Saturnus ringar

Grafiken visar ringarnas öppning i grader. Ringarna ligger exakt i samma plan som Saturnus ekvator och den lutar nästa 27 grader mot ringplanetens omloppsbana. Eftersom rotationsaxeln pekar åt samma håll så blir ibland ringens norra och ibland ringens södra sida belyst – precis som årstiderna på jorden. Så ser vi ibland ringarna nästan från sidan och ibland är de nästan 27 grader öppnade. När ringarnas öppning är ungefär 24 grader, kommer den yttersta begränsningen av ringen precis fram bakom Saturnusskivan. I år pendlar ringarnas öppning mellan 26 och 27 grader. Sett från solen ökar ringarnas öppning stadigt (gul kurva) medan det blir lite mer komplicerad från jorden (rosa kurvan) – för vi på jorden färdas runt solen och så tittar vi ibland lite snett mot Saturnus jämförd med en fiktiv observatör på solen. Ringarnas öppning i grader anges till höger och vänster och datum hittar du längst ner i grafiken.

Åter till toppen

Planeternas utseende i teleskopet

h2. Merkurius

*Merkurius* visar liksom månen faser – om man tittar på den med hjälp av ett större teleskop. Grafiken visar Merkurius fas för ett antal speciella dagar, nämligen när den ungefär är till 25, 50 eller 75 procent belyst och när den i princip är full eller ny.

h2. Venus

Även Venus visar liksom månen faser. Venusskivan blir tillräcklig stor när den blir en smal skära och vissa lyckas då även med blotta ögat att kunna se att det inte längre handlar om en punkt utan snarare om en banan. Med hjälp av en kikare eller ett mindre teleskop kan du följa faserna. Grafiken visar Venus fas för ett antal speciella dagar, nämligen när den ungefär är till 10, 25, 50, 65, 75, 80, 85, 90 eller 95 procent belyst och när den i princip är full eller ny (inte alla faser behöver inträffar under ett år).

h2. Mars

*Marsskivan* har ritats ut för den 1:e varje månad plus den 30 maj då Marsskivan är som störst med ca 19 bågsekunder och den 17 september då den är som minst belyst: 84,7% vilket betyder att vi tittar förhållandevis snett på vår röda grannplanet så att vi ser en del av nattsidan – eller vi ser ju just inte den för att den är mörk… Det som syns på Marsytan är bara symboliskt – det varierar förstås med tiden eftersom den roterar.

h2. Jupiter

*Jupiterskivan* visas kring det datum den befinner sig som närmast och fjärmast jorden. Det som syns på Jupiter varierar med tiden på grund av planetens rotation och är här bara symboliskt.

h2. Saturnus

*Saturnus* visas liksom Jupiter kring det datumen den står som närmast och fjärmast jorden plus när ringarnas öppning når ett minimum eller maximum under året.

Denna sida uppdaterades senast den 15 december 2015.

Hitta rätt direkt

Planeternas ljusstyrka | Planeternas skenbara diametrar | Planeternas deklination | Saturnus ringar | Planeternas utseende