2013-12-31 Himlen och vädret vid tolvslaget
h1. Trots att det händer mycket – himlen är sig lik
2013 har varit ett förhållandevis lugnt år astronomiskt sett. Inga spektakulära förmörkelser och den som skulle bli århundradets komet försvann i solen. Meteorologiskt sett har det ju hänt betydligt mer. Bra sammanfattningar går det alltid att hitta på bland annat SMHI:s webbsida eller SVT:s och TV4:s vädersidor. 2013 kommer säkert att bli ihågkommen för den långa sommaren och stormarna därefter.
Jag själv har varit med om flera dussin tolvslag och kommer ihåg det ena eller andra mest på grund av vädret och fyrverkeriet: Raketer som försvann i dimman eller som blåste bort av stormen; raketer som inte startade på grund av regnet eller ymnigt snöfall. Men sedan många år tillbaka har vi gått över till att inte skjuta upp raketer för att inte skrämma upp djuren alldeles för mycket.
Det finns dock någonting som i princip inte ändras särskilt under ett människoliv – stjärnhimlen. Man ser samma stjärnhimmel vid tolvslaget år efter år – om det nu är klart, vilket det inte är för det mesta.
Som prognosen ser ut i skrivande stund, så verkar även i år molnen dominerar – men helt kört är det inte heller.
h1. Många ljusa stjärnor i söder
Himlens ljusaste stjärna Sirius står mot söder och himlens jägare Orion syns snett ovanför till höger mot sydsydväst. Högt uppe på himlen, nästan rakt över ditt huvud, ser du Capella – Kuskens ljusaste stjärna. Överhuvudtaget är det fullt med ljusa stjärnor åt söder. Det är himlens vinterstjärnbilder som innehåller en hel del av dem. Tvillingarna med Castor och Pollux, Oxen med Aldebaran och Lilla Hunden med Procyon syns bra.
De ljusa stjärnorna Sirius, Procyon, Pollux, Capella, Aldebaran bildar tillsammans med Orions ljusaste stjärna Rigel den så kallade vintersexkanten. I ena hörnan hittar du i år dessutom en mycket ljus stjärna – som inte är en stjärna. Det är solsystemets största planet Jupiter.
I den vanliga projektionen, som jag brukar använda annars, förvrängs stjärnbilderna som står mycket högt över horisonten (nästan rakt upp över ditt huvud). När man visar horisonten som en rak linje kan man bara visar stjärnor till en viss höjd över horisonten utan att det blir konstigt. Men eftersom Capella passerar nästan rakt uppe över ditt huvud så fick jag använda en annan typ av projektion/presentation. I grafiken överst blev därför horisonten böjd och istället blev stjärnbilderna högt över horisonten inte förvriden.
h1. Mest svaga stjärnor i väster
I väster är det däremot de mest ljussvagare höststjärnbilderna som snart blir osynliga. Pegasuskvadraten håller precis på att gå. Här hittar du också den ljussvaga stjärnbilden Fiskarna, som delvis har gått ner och Väduren med dess ljusaste stjärna Hamal.
h1. Mest svaga stjärnor i väster
I öster dyker vårstjärnbilderna upp med Regulus i Lejonet och Arcturus i Björnvaktaren. I nordost finns också Karlavagnen – en del av Stora björnen.
h1. Lite variation blir det ändå
Som tur så är ju inte allt orörligt på himlen. Vår måne och alla andra planeter i vårt solsystem ger stjärnhimlen lite mer liv. Vid tolvslaget står solen i princip som djupast under horisonten mot norr. Eftersom Merkurius och Venus håller till i solens närhet så är det uteslutet att kunna få se de just vid tolvslaget. Men som i år så går det förstås att se Venus direkt efter solnedgången.
Men om vi begränsar oss till himlen just vid midnatt mellan den 31 december och 1 januari så är det alltså i praktiken bara tre planeter, Mars, Jupiter och Saturnus, samt vår måne som kan befinna sig över horisonten. Och i år har vi tur att två planeter (Mars och Jupiter) finns med och även månen är över horisonten, fastän den håller på att gå ner.
h1. Lite kul och kuriosa om tolvslagets stjärnhimmel mellan 1950 och 2050
I denna period har man kunnat njuta av en ”ren” stjärnhimmel utan måne och planeter 13 gånger, senast var fallet för tre år sedan (natten till den 1/1 2011) och nästa gång kommer det att hända vid årsskifte 2016/17. Det finns ytterligare ett fåtal gränsfall, där någon planet eller månen precis höll på att gå upp eller ned.
Sedan finns det några år där man ha kunnat se alla tre planeter och månen som 1977/78 och 1979/80 (då de tre planeterna stod väldigt nära varandra). Ett gränsfall var 2003/04 där Mars var på väg att gå ner. I ca 14 fall var det nära fullmåne. Vid hälften av alla tolvslagen var månen under horisonten.
